tears in heaven

Den 28/4-09 så ägde Anders Nilssons begravning rum.
Jag behövde bara gå in i kyrkan när jag såg din vita kista ligga där med röda rosor och tända ljus runt omkring, vi hade ett bildspel som visade bilder från din bästa tid i livet.
Jag kunde inte ens gå fram innan tårarna kom och då hade inte ens begravningen börjat.
Tiden gick och när klockorna började ringa så kom alla anhöriga in

Kan nog inte beskriva vilken smärta man känner när ens syskon och mamma, och även Anders mamma och syster är så ledsna att det knappt kan ta andan.
Hela begravningen var som att man drömde, det ända jag kommer ihåg var hans kista och alla andras gråt.

Efter begravningen så samlades vi hemma hos Anders syster, där kunde vi pratade, skratta och gråta, alla tänkte vi att det saknades en röst, anders han som alltid har hörts, men nu är han borta.

För mig blev det för mycket, bröt ihop och drog i väg med bilen, åkte hem en snabbis och bytte bil och åkte tillbaka till Hovdestalund, där begravningen ägde rum, han ska spridas i minneslund så dit gick jag för att sitta i min ensamhet, få tänka en tanke till Anders ,jag frågade många frågor men inge svar, och det kommer jag ju få vänja mig vid:(
Jag gick och kollade efter hans blommor som stod vid kapellet.
När jag gått runt där i min ensamhet ett tag ville jag bara hem och lägga mig, ja la mig i min mammas och anders säng och somna, vaknade sen då la jag mig och läste en bok och funderade över allt som hänt, VARFÖR? va det ända jag tänkte.

Efter det åkte jag ut med hundarna och sedan till mormor.
Runt 22 tiden kom mamma, Niklas och Ellen hem, åkte dit och vi satt och lyssna på Anders favvo låtar tills nu.

Nu har alla andra somnat men jag sitter fortfarande och funderar, med ett kort på Anders framför mig hmm VARFÖR?!

/Em